BTW folket

Kommer börja blogga så mycket jag kan här om usa och hålla er uppddaterade. Vi ser väll om jag börjar skriva på engelska någon gång i framtiden

Dagen är kommen

ONSDAG: Det hela började i onsdags, jag vaknade av Filips alarm som ringde för att han skulle till skolan. Han far iväg och jag bestämmer mig för ovanlighetens skull att kliva upp istället för att somna om. Så jag kliver efter att ha legat och dragit mig ett ganska bra tag och möts av Filips pappa som är hemma för att äta lunch. Han far iväg tillbaka till jobbet och jag sätter mig framför TVn för att kunna läsa ikapp lite bloggar medan jag ser på någon strö program som går på TVn. Jag har just slagit igång datorn när telefonen ringer och när jag tittar ner ser jag ett 08 nummer. Och jag förstår på en gång vad det handlar om. I blandad ångest och glädje svarar jag på mobilen och får höra precis det jag anat. " Hej det är Sofia från Explorius här, jag har lite goda nyheter till dig. Sitter du ner?" Sen berättar hon om min blivande värdfamilj och det High School jag kommer att gå på under 9 månader. I slutet av samtalet måste jag skynda på avslutet för att klumpen i min hals höll på att växa sig för stor för att jag skulle kunna prata. Så fort samtalet avslutades började jag skaka gråta och skratta samtidigt. Med mina skakiga händer slänger jag iväg ett sms till Filiph att ringa mig. Vilket han gör och far omedelbart från skolan för att möta upp mig på stan. Medan han far från skolan försöker jag samla ihop allt som jag hade hos honom. Kläder, skor, laddare, dator, smink osv. Inser att jag har en massa grejs hos hans mamma också så jag måste springa över dit och väcka henne med en överraskande syn. En skakig och rödgråten mig. Så jag packar ihop och gör ett tappert försök att hinna med bussen in till stan men missar den (såklart) och blir tvungen att gå ner till stan. Där möts jag av Filiph och vi går ner på stan för att köpa sista minuten saker som jag ska ha med mig. Sen bar det upp till Midgård där alla hejdån började. Trodde aldrig att jag skulle klara av så många hejdån utan att gråta. Men det gick jättebra tills jag träffade Hanna. Då kom gråten. Vid det tillfället var tanken att jag skulle åka redan på torsdag så i den stunden var det sista timmen tillsammans. Men efter att sagt hejdå till alla på Midgård så for jag och några ner till stan och satte oss på Station och där fick jag den glada nyheten om att jag inte kommer åka för än på fredag. Så då for jag och Filiph till mig och började planera en avskedsmiddag.
 
TORSDAG: Morgonen spenderas som ett försök att mysa så mycket vi skulle ha gjort om jag inte skulle fara iväg och misslyckas såklart för timmarna är för få. Det måste packas och fixas med papper, pass och present till värdfamiljen. Så det känns som det gått ett ögonblick så är jag hemma hos Filiph och lagar middag. Stämningen är på topp trots att alla är väldigt nedstämda över att jag ska fara och jag kommer på mig själv med att bara luta mig tillbaka och memorera allas röster, leenden och skratt i ett försök att fånga det ögonblicket i mitt minne för att kunna hålla det under tiden jag är borta. Men tiden är ond och några måste fara med bussen. Tårar fälls och den goda stämningen är sprucken. Wille som varit i Stockholm hinner svänga förbi innan jag måste tillbaka till Hörnefors. Mer hejdån en tomhet i bröstet. Jag får hämtning av mamma och jag Fannie Filiph och Oskar sätter oss i en bilen. Stämningen är låg nu, alla vet att tiden börjar ta slut. Ett till hejdå när vi släpper av Fannie, mer tomhet. När jag och Filiph kom hem gör vi det bästa som går att få ut av de få timmar som är kvar. Men vet att vi även måste få lite sömn.
 
FREDAG: Nu är dagen här. Alarmet ringer 05.00 och snozzknappen är inget alternativ. Det är upp och packa det sista och borsta tänderna. Det sista jag gör innan jag lämnar huset är att jag väcker min bror för att krama om honom och säga att jag älskar honom och kommer sakna honom. Sen ett till hejdå. Iväg till flygplatsen och incheckning av bagage. Just när jag lämnat väskan är det dags för påstigning. Två hejdån till mina föräldrar. Sen studen jag fruktat i flera månader det hejdå som bara tanken på det fått mig att gråta otaliga gånger. Ett sista hejdå en sista puss sen inge mer. Jag far till Stockholm tårar fälls och blickar stirrar, irrar runt på flygplatsen i Amsterdam och jag börjar skriva detta för att fördriva tiden. Mer tårar fälls, mer blickar stirrar och nu är det snart dags att kliva på flyget mot USA.

RSS 2.0